Det blev krig. NATO-s bomber föll 500m från vår lägenhet som låg centralt i huvudstaden Prishtina. Det var fredsbomber för oss som var inlåsta i våra egna hus. Ingen vågade gå till jobbet längre för det fanns inga jobb heller, alla affärer var stängda och om man ville köpa något så fick man köa och man kunde köpa bara mjölk, bröd, kaffe och cigaretter om jag minns rätt. Vi kunde se TV i alla fall i vårt vardagsrum. Vi kunde se vad som hände på andra delar av landet. Mycket otäcka bilder, lidande, mord och trauma. Vi led med dem för det var våra landsmän och våra familjer. Familjen Jashari förlorade 54 familjemedlemmar. Den yngste familjemedlemmen var bara några månader gammal och den äldste var 87 år. De blev massakrerade allihop. Deras hus blev förstörda till botten som låg i byn Prekaz.Serbiska soldater gick runt från hus till hus och tvingade folk att lämna sina hus. Vi var oroliga och rädda och bestämda att lämna vår lägenhet innan de kom. Så gjorde även de andra i huset.
Vi åkte bil till gränsen med Makedonien. Vi bodde sex personer i en liten bil i åtta dagar. Sedan bestämde vi att återvända hem. Vi var kvar i några dagar och försökte på nytt. Den här gången blev gränsen mot Makedonien fast på andra sidan, mot deras huvudstad. Vi hade serbiska pass med oss och fick gå på andra sidan till Makedonien. En buss väntade på oss som körde oss till ett flyktingläger där nästan en miljon människor bodde. Där bodde vi i 35 dagar. Sex personer i tjugo kvadratmeter. Efter det så fick vi flyga till Sverige.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar