Sverige som ett nytt land för oss, ett nytt språk och andra traditioner gjorde det ännu svårare för oss. Vi började lära oss språket och det började gå bra för mig och min familj.Jag och min mamma åkte tillbaks till Kosova för att kolla läget, för det fanns inget krig längre men konsekvenserna och följderna efter kriget var kvar. Min mamma åkte tillbaks till Sverige men jag stannade hos min mormor och morfar och började gymnasiet.I slutet av 2002, efter två och ett halvt år utan min familj flög jag till Sverige.
Jag började på en skola som många andra flyktingar för att lära mig språket. Mina lärare sade till mig att det kommer att ta mellan tre till fyra år men jag blev klar på ett och ett halvt år. Det var inte roligt att gå på den där skolan. Då saknade jag självförtroende men kände mig utlänning också. Hur många gånger har jag känt mig främmande och utlänning under mina år i Sverige?! Som om jag kom från Mars och inte från en del av Europa. Mycket berodde på språket också. Därför bestämde jag att lära mig språket så fort som möjligt och komma därifrån. Under tiden jag gick på IVIK (Individuella programmet Introduktionskurs i svenska för invandrare) så var jag aktiv på Röda Korset här i Linköping och startade ett projekt om mig och andra ungdomar som gick på den där skolan.
Jag tyckte att vi hade det jobbigt. Ingen kontakt med resterande 1500 svenska elever som gick på skolan, ingenting att göra på rasterna och svårigheterna utanför skolan, ut i samhället. Nu tre och ett halvt år efter att jag slutade på IVIK läser jag till Civilekonom på Linköpings Universitet och jobbar med samma projekt. Vi träffar ungdomarna en gång i veckan och försöker hjälpa de komma in i samhället så fort och så lätt som möjligt. Vi gör olika aktiviteter ihop; spelar bowling, biljard, besökte ungdomsparlamentet och stadshuset här i Linköping, kollar på film m.m. Eleverna är jättenöjda och projektet ska finnas kvar så länge behovet finns.
Faton Lushaku
0 kommentarer:
Skicka en kommentar